Historiens nitar är små nitar gjorda av trä eller mjukt material, och metallkroppen kan vara förfadern till den nit vi känner till idag.
Det råder ingen tvekan om att de är metoden för de kända metallförbindningarna, som går tillbaka till användningen av formbar metall hittills, till exempel: bronsåldern nitade egyptierna fast de sex träfläktkropparna utanför de slitsade hjulen med nitar, och grekerna göt framgångsrikt stora statyer med brons och nitade sedan ihop delarna. 1916, när det brittiska flygplanstillverkningsföretagets H. När V White får en patenterad blindnit som kan nitas på ena sidan, förväntas det knappast att niten kommer att användas i stor utsträckning idag.
Från flyg- och rymdteknik till kontorsmaskiner, elektronik och lekplatsutrustning har denna blindnit nu blivit en effektiv och robust mekanisk kopplingsmetod. Hålnitar uppfanns mestadels för tillverkning eller underhåll av hästredskap, och när den ihåliga niten uppfanns var det inte särskilt tydligt, men utrustningen uppfanns under 800- eller 900-talet.
Nitningshästen, liksom hästskon med spikarna, befriade slavarna från det tunga arbetet, och niten utlöste också många viktiga uppfinningar, såsom järntänger för koppar- och järnarbetare samt fårull och saxar. Vanligt förekommande är R-typnitar, fläktnitar, kärnnitar, trädnitar, halvcirkelformade nitar, platta nitar, halvhålnitar, solida nitar, försänkta nitar, kärnnitar och hålnitar, vilka vanligtvis används för att sammanfoga de nitade delarna med sin egen deformation. Generellt mindre än 8 mm vid kallnitning, större än storleken vid användning av termisk nitning. Det finns dock undantag, såsom namnskylten på vissa lås, som nitas genom att niten och låshålet griper in i låshuset.
Publiceringstid: 26 november 2020